Annons
Annons



DET HÄR MED ÄTSTÖRNINGAR


Jag får nästan ett tiotal mail från er läsare varje dag där ni berättar om er ätstörning. Det fullkommligt skär djupt ner i mitt hjärta när jag läser era historier och jag önksar att jag skulle kunna komma till varenda en av er och ge er en stor kram. Jag vill att ni ska veta att jag är super smickrad över att ni väljer att maila mig och berätta om er sjukdom och jag skulle inget hellre än att sitta och svara på alla mail hela dagen, men tyvärr finns inte den tiden så tar upp ämnet här istället.

Det finns många typer och många grader av denna fruktansvärda sjukdom och tyvärr så är det nästan ovanligare bland tjejer att aldrig ha lidit av av någon form/grad av ätstörning än att inte ha gjort det. Varför har det blivit så här? Varför blir den här sjukdomen allt vanligare och vanligare? Varför vill man skada sig själv på det viset? Gör man det för sig själv eller gör man det för andra? Handlar det om kontrollbehov?

Ni frågar mig i mailen om jag lidit av en ätstörning? Svaret är ja det har jag, dock i en mildare form. Det hände under min dansutbildning då jag ville vara perfekt. Jag förstod aldrig hur jag hamnade där men allt grundade sig i prestation och att jag ville göra rätt. Äta rätt, träna rätt, ha rätt kroppsform. Att varje dag se sig själv i spegeln i tighta kroppsstrumpor och bli bedömd och kritiserad av lärare var inte bra för mig då jag är väldigt tävlingsinriktad och gick in 100% för att passa in. När kostrådgivaren vi hade i skolan sa att man bara fick äta 1 näve nötter i veckan då de innehöll mycket kalorier så gjorde jag självklart som hon sa, för jag ville göra rätt. Egentligen hade 10 nävar nötter om dagen varit en mer lagom mängd för mig och för mitt kaloribehov för att prestera på de 8 timmars träning vi hade om dagen. Behöver jag ens säga att jag mådde piss? Jag var som en vandrande Zombie.

Som tur är har jag alltid haft ett stort intresse för träning, kost och hälsa och fast jag inte var utbildad då, så visste jag att det här inte var hälsosamt! Jag bestämde mig en dag för att nu fick det vara nog, det här är inte värt det! Det var min målmedvetenhet som tog mig in i skiten, men det var även min målmedvetenhet som tog mig ur den. Det var inte lätt, men det var så värt det och det går!

Jag berättar det här för att jag hoppas kunna hjälpa någon av er och inspirera till att bli frisk. Våga berätta, våga sök hjälp, våga släppa kontrollen och skämms inte för det! Ni är absolut inte ensamma och ingen kommer döma er! Era kroppar är det viktigaste ni har och ni måste vårda dem med kärlek och lära er att älska dem. Det kommer vara så värt det!

Skickar massa kärlek och energi till er! ♥

Dela gärna med er av era tankar, historia, tips, erfarenheter i kommentarfältet.

TAGGAR
1 168 kommentarer | Translate
OM IDA



ARKIV



Annons




Annons

Laddar